Dammsugare, chokladbollar, biskvier och tårtbitar. Drömmar, kardemummabullar, semlor och kanelbullar. Ja, om man går på kondis så finns det mycket att välja mellan. Det finns nästan så mycket att välja mellan att man helt enkelt inte kan ta ett vettigt beslut i frågan. För det är ju faktiskt ett viktigt beslut det här. Gå på kondis hör inte till vanligheterna, och är man väl där ska man bannemej välja rätt godsak. Särskilt när man så sällan unnar sig godsaker som dessa.

Faktum är att det säkert var minst tre år sedan jag unnade mig något gott, i alla fall om vi talar om kakor och bullar. Om jag nu fört tiden ska gotta till det så brukar jag oftast göra en fruktsallad eller äta lite russin och nötter. Någon kladdig bakelse blir det bannemej icke!

Och när vi nu väl talar om bullar har jag något som bör bekännas. Jag har något som måste erkännas och det är inte lite pinsamt heller. Eller ja, kanske inte direkt pinsamt, men snarare lite löjligt faktiskt. Det är nämligen så att det finns en anledning till att jag inte varit på kondis de senaste tre åren. Åren innan dess hade jag ett typ av beroende.

Och nu tänker ni säkert jaha, beroende, det har ju de flesta i dagen samhälle. Ja, kanske ett som är ganska vanligt, men det här beroendet är troligtvis det knasigaste ni någonsin har stött på. Som barn var jag alltid väldigt intresserad av att baka bullar och kakor. Det var nog nästan det enda jag gjorde när jag hade tid över för att leka. I början brukade mamma hjälpa mig, men allt eftersom jag blev äldre kunde jag baka själv. Min favorit var kanelbullar, och ibland även små söta kanelgifflar. Dessa var roligast att baka, men framförallt godast att äta.

Allt detta frekventa bakande resulterade i att jag i princip levde på kanelbullar- och gifflar dagarna i enda. Några år senare vägrade jag äta något annat än det, och när jag blev äldre bestämde jag ju själv vad jag fick och inte fick äta.

Allt detta krängande av kanelgifflar resulterade helt enkelt i att jag utvecklade ett slags beroende. Jag kunde inte gå en dag utan att äta dessa underbart goda gifflar. Tillslut spårade det dock ut en aning, då jag kunde äta minst tjugo påsar gifflar om dagen. Detta resulterade i att jag blev tvungen att ta hjälp för att bli av med mitt beroende till gifflarna.

Slutet gott, allting gott. Men gott var det inte längre med kanelgifflar, och inte heller med andra bullar. Det tror jag även ni gottegrisar kan förstå.